Göteborgsposten – 12 mars 1859, sida 2

Politisk äterblick. Det skulle då en gång blifva upplyst, det som allt annat, men det stod härdt: hur hänger det egentligen samman med Kungen af Neapel? Hur det hänger? Det hänger icke ihop alls. Först hade han gått med tunna stoflor i de apenniniska bergens snö, hade fått podager eller — snufva. Derefter var han — död. Tvärt död! Så blef han litet bättre. Så dog han igen. Så fick han giktkrämpor. Derefter vatten i bröstet. Derefter håll och sting. Derefter reumatisk feber. (Häftig, mycket akut.) Derefter snufva på nytt. Derefter sista smörjelsen. Derefter en kopp buljong och ett par ägg. Derefter en kapun med tryffel. Derefter indigestion. Derefter — allt möjligt ondt igen. Andtligen heter det nu med den sista posten från Neapel, att H. M:s onda, som började i fötterna, håller på att sluta öfverstuppe i hufvudet. Thet är uttyddt ? — Hvad vet jag? att det — icke hänger riktigt ihop. För öfrigt borde man kunnat vänta sig detta. Det är ej rätt gerna möjligt, att en man i midten af vårt århundrade kan begå allt hvad denne Konung har begått, och likväl allt hänga riktigt samman. Hans sednaste infall att med våld sända de , benådade öfver till Amerika, derifrån de om några månader kunna vara tillbaka till t. ex. Malta, röjde uppenbart en fallenhet för något annat ledsamt, än podager, en fallenhet i omvänd riktning. Så slutar då den bourbonen! Hur skola de sluta, de andre furstarne på den italienska halfön? Hur Pio Nono? Det skall utan tvifvel visa sig snart nog. De franska trupperna äro redan färdiga att utskeppa sig från Civita-Vecchia; det torde utan ordlek kunna sägas att påfvestolen i och med detsamma mistat sitt ryggstöd. Och den är sedan, uppriktigt sagdt, icke rätt mycket värd. Den är då en ganska vanlig stol — ,per se, som det heter på — franska. 0. 0.