Göteborgsposten – 12 mars 1859, sida 1

vid fullt medvetande och frågade om något bud hade kommit från vicomte de Frimon. Tjenaren lemnade honom då tvenne visitkort med vicomten och hans dotters namn; den gamle herrn hade nyligen aflemnat den. Den unga damen, som stödde sig vid hans arm, hade isynnerhet röjt mycken oro, och de hade upprepat sin lifliga önskan att få tala med signor Forestiere under hvarje vilkor, som han ansåg erforderligt för bevarandet af sitt inkognito. De skulle komma tillbaka om en timma och få besked. Nåväls, sade Guillielmo, med matt röst, om en timma vill jag taga emot dem och tala med dem genom gardinen. Bed D:r Pietro föra dem hit in och laga att hvarken läkaren eller någon annan stör oss. En timma derefter förde den bekymrade hofmästaren för första gången under hela resan två fremmande personer intill sin unge vän och undrade öfver denna afvikelse från hans vanor. i Han är mycket sjuk, min herre — sade han i förmaket till den gamle vicomten, jag är rädd att det kommer att anstränga honom att tala med någon; men det är hans bestämda önskan, och han måste ha sin vilja fram i allt, säger läkaren. — Det är icke något godt tecken. os sMan har väl icke uppgifvit hoppet om hans räddning? utropade den unga damen häftigt. Innan D:r Carbone hunnit svara, hade de trädt öfver tröskeln till det stora sjukrummet, som tycktes ha förut varit en lärds arbetsrum, att döma af de många böckerna, pulpeten och skrifbordet. Begge dessa sistnämda voro så låga, att det tycktes som om pulpeten måste ställas uppå bordet, om en sittande person skulle kunna begagna den. Endast två vanliga stolar och en stoppad pall funnos för öfrigt i rummet, hvars inre del midtemot fönsterväggen doldes af en stor gardin.