Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 2

Från Utlandet. Från Wien, Paris och Berlin ingå samstämmande underrättelser att man icke väntar sig något resultat af Lord Cowleys resa till Wien, hvarföre hans afresa motses utan intresse. Det utomordentliga sändebudet har haft flera konferenser med Grefve Boul och skulle den 1 d:s hafva audiens hos kejsaren. Man antager att Osterrike ånyo vill försäkra England om sin beredvillighet att utrymma legationerna och förorda vissa reformer i kyrkostaten, men att det med bestämdhet skall motsätta sig upphäfvandet af separattraktaterna med de italiensk staterna. Och dermed kommer saken ej på det klara; ty utrymmandet at kyrkostaten intager icke första platsen i den öfverenskommelse, som England genom sin bemedling söker åstadkomma. Det är blott första steget till det minimum af fordringar, genom hvilka Frankrike möjligen (ty bestämda förpligtelser synes det icke hafva påtagit sig mot England) skall finna sig föranlåtet att afstå från en strid för Italiens fullständiga befrielse från Österrikiska öfverväldet. Det är just frågan om de der separatförbunden som står i främsta rummet, och om Osterrikes åsigt i det fallet kan icke någon ovisshet råda. Visserligan har pr telegraf berättats från Wien, att Cowleys medlingsförsök lyckats, men man bör ej sätta full tillit dertill. De Osterrikiska tidningarne hafva den senaste tiden så tydligt visat att regeringen i denna fråga ej viker för annat än öfvermakten. Så läses i Presse: man åstundar alltså redan mer än legationernas utrymmande; man gör freden beroende af att de separattraktater upphäfvas, genom hvilka Österrikes inflytande i Italien är befastadt. Och hvarföre åstundar man detta? Endast och allenast för att sätta Frankrikes inflytande i stället för Österrikes och att beröfva oss alla moraliska garantier för vår dervarande ställning. Och om också detta medgifvande gjordes, hvem försäkrar oss om, att icke Frankrike går ännu längre i sina fordringar, jemnt upp så långt som behöfs tills det, genom eftergift på eftergift, har uppnått hvad Grefve Covour menar med Italiens oberoende? Oesterr. Zeit. har en ledande artikel, hvilken slutar med dessa ord: Österrike drager ut till strid uppfylldt af kraft och mod, beredt att segra eller dö — det öfriga Germaniens söner skola icke heller draga sig tillbaka. Österrikiska regeringens uppträdande hittils har äfven fullkomligt stämt öfverens med pressens språk, och alla underrättelser antyda att storartade förberedelser till försvar vidtagas i Nord-italien. Vi hafva förut lemnat underrättelser derom både hvad trupprörelser och befästningar angår, men oupphörligt ankomma nya. Så meddelar en korrespondent från Turin i slutet på Februari: krigsrustningarne i konungariket Lombardiet-Venedig fortsättas med stor ifver, hela landet är i bokstaflig mening betäckt med fästningsverk och förskansningar. Förutom hufvudfästningarna Mantua, Peschiera och Verona finnas nu befästningar i Venedig åt sjöoch landsidan, vid mynningarne af Po, och minst ett dussin städer äro dessutom befästade. Sardiniens gränser äro så tätt inneslutna af trupper att en sammandrabbning lätt kan ega rum. Österrikes afsigt med bevakningen af gränsen är naturligtvis att förhindra desertörer och frivilliga att öfverskrida den. Samma tillsyn öfver gränserna hafva äfven Modena och Toscana. Triest lär befästas för att skyddas mot ett anfall från sjösidan och en kommenderande general är utnämnd i Nord-italien neml. fälttygmästaren Hess. Allt detta ser ingalunda godt ut för fredens bestånd, helst Frankrike i lika stor skala som förut fortsätter sina rustningar. Hundramannagardet, hvilket öfverallt följer Kejsarens person har fått befallning att hålla sig marschfärdigt, hvaraf man vill draga den slutsats att Kejsåren sjelf skall begifva sig till armeen i händelse kriget utbryter. Ett rykte påstår att franska regeringen slutit kontrakt med Viktor-Emanuel-jernbanan om transport af trupper öfver Mont Cenis. — Konungen af Neapel försämras fortfarande och