Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 1

när han trodde sig ensam och obemärkt, men han besvärade ingen med dem och ville ej utsätta sig för åtlöje genom att röja dem. Han kunde ej förmås att gå ut och njuta frisk luft oftare än om natten, när et var alldeles mörkt, eller morgon och afton i palatsets omsorgsfullt stängda trädgård, hvarest han ej behöfde frukta att bli sedd af någon menniska. Hela dagen tillbragte han i sina rum inom riglade dörrar och sysselsatte sig med musik, studier och vetenskapliga arbeten samt såg inga andra menniskor än sin äldste lärare och den tjenare, som uppassat honom alltifrån hans barndom; han dolde sig bakom en gardin för alla andra, till och med för sina lärare. Han hade en afgjord motvilja för att se sin egen familj och att bli sedd af densamma. Det tycktes som om han visste eller anade att han var ett ofrivilligt offer för dess herrlighet och glans, och ingen af hans slägtingar hade på minsta sätt deltagit i hans sysselsättningar. Emellertid hade man gjort honom till viljes i allt, och han hade uppvuxit som ett slags eremit i sin faders hus. Vid tjugutvå års ålder hade han, enligt egen önskan, rest till Paris med den gamle tjenaren och den något besynnerlige, åldrige hofmästaren, som ifrån hans barndom hade varit nästan hans enda sällskap. Denne hofmästare, D:r Pietro Carbone, var en lärd antiqvarius och medlem af många akademier och lärda sällskaper. Endast hans titlar upptogo nästan halfva sidan på hvarje bok, som han lät trycka. Han egde dock alls ingen klarhet i formen, och hans namn var endast kändt bland de lärde, till hvilka han skickade sina skrifter, som dock knappast blefvo lästa af någon annan än af honom sjelf och hans sättare. D:r Carbone var en ytterst godsint och rättänkande man, men han intresserade sig endast för det, som rörde det speciella antiqvitetsstudiet och de besynner