Göteborgsposten – 9 mars 1859, sida 1

RR O ORC ROK ORO ÖH OO I OQO QBÖ AO OO OO ORON varit till hälften djur och utan intresse för något annat än vällefnad och de gröfsta sinnliga njutningar. Guillielmo var denne unge mans dopnamn. Han hade ådagalagt som barn en stor lust för att höra sagor, och senare hänfördes han af ntmärkta skalders arbeten; derjemte uppenbarade sig hos honom ett brinnande begär efter allt inom det menskliga vetandets område, som stod i närmare förhållande till andens hemlighetsfulla verld. Såväl naturvetenskaperna som filosofien tycktes han vilja studera blott ör att tillfredsställa denna sin längtan efter klarhet i sitt eget och hela menniskoslägtets förhållande till varelsernas upphofsman och dessas eviga framtid. Han hade äfven tidigt ådagalagt stora musikaliska anlag, och han spelade violin med sällsynt mästareskap. sin faders hus hade han redan som barn låtit höra sig vid stora fester och väckt beundran genom sin behandling af detta instrument; men då hade han alltid varit dold bakom ett förhänge, ty han hade aldrig velat låta någon fremmande se sig. Det porträtt man hade af honom hade blifvit måladt utan hans vetskap af en konstnär, som måst hålla sig dold. De förra vanskapliga telningarna af denna ätt hade merändels ansett sig för ytterst välbildade och intagande; denna fåfänga hade i förening med deras inskränkta själsgåfvor och ohyggliga utseende ådragit dem åtlöje, som dock icke kunde kränka deras sjelfbelåtna inbilskhet. Guillielmo hade deremot redan som barn fullt medvetande af sitt vidriga utseende. Han hade aldrig kunnat se sitt ofantliga hufvud och sin puckelryggiga dverggestalt i spegeln utan en djup suck. Det ofrivilliga löje, som hans åsyn framkallade, skar honom djupt i hjertat och förorsakade för någon tid en bitterhet i hans sinne, som dock sedan alldeles utrotades. Han hade af naturen det vekaste och kärleksfullaste sinne, och han gaf sina varma känslor luft,