Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 2

rie Duguesne är jag, sade hon med darrande röst. — Då kan jag meddela er, att jag för endast trenne veckor sedan funnit ert lilla barn. Vid dessa ord störtade hon fram till mig, betraktade mig med förvirrade blickar och sade: Ni ljuger, nedriga menniska, ni ljuger! Ni vill endast narra mig, min dotter är i himmelen hos Gud, det hafva hans englar redan länge tillhviskat mig. Jag vet ej, huruvida jag någonsin kan rättfärdiga den osanning jag yttrade; men jag betviflar, att någon aldrig så strängt moralisk menniska, hade gjort sig samvete af att i min närvarande belägenhet betjena sig derutaf. Om er dotter, fortfor jag, heter Marie Louise Duguesne, och varit försvunnen allt sedan den dag, då ni skickat henne att uträtta ett ärende för er i Coventrystreet, så försäkrar jag er, att hon är återfunnen. Huru skulle jag eljest kunna veta allt detta? — Ja, det är rätt! ni har rätt! utropade hon, huru skulle ni eljest kunna veta det? Hvar skall jag återfinna henne? fortfor hon, och kastade sig för mina fötter; jag besvär er vid allt hvad som är er kärt på jorden! Säg mig, hvarest skall jag återfinna mitt barn? — Befria mig från mina bojor, tänk öfver ett medel förr mig att undkomma, och i morgon skall ni trycka er dotter till ert hjerta. I annat fall dör denna hemlighet med mig. Hon sprang upp, fattade en dolk som låg på bordet och sönderskar dermed alla tågen, hvarmed jag var fastbunden. Ännu ett glas vin, sade hon i den mest upprörda ton. Medan jag reglar dörren, gnid edra stelnade lemmar. Sedan hon skjutit regeln för dörren, hjelpte hon till att gnida mig, på det att blodet skulle komma i sin vanliga cirkulation. Derpå öppnade hon sakta fönstret. Ni kan icke gå den här vägen utan att bli upptäckt af folket dernere, men hitåt, dervid pekade