Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 1

usling! Ser du att man ändock kan öfverlista dig. Vi träffas väl någon gång åter, sade jag till dig, då jag gick ombord på Amphytrion. Nåväl, har jag sagt sanning? Nu hafva vi återsett hvarandra. 9Se bara Dubasle, huru jemmerlig han ser ut. Vid dessa ord tillfogade han mig åter ett slag. Du skulle vara glad öfver, att det finnes menniskor hvilka stå vid sitt ord. Jag har ännu aldrig lemnat en hedersskuld obetald och har en sådan att afgöra med dig, din stackare. Härvid satte han en pistol för min panna och lade an. I detta ögonblick kände jag en dödsångest genomila mig, och ofrivilligt tillslöt jag ögonen. Men timman var ännu icke slagen för mig. I stället för att få höra det skott, som skulle förflytta mig till en en annan verld, förnam jag endast ett hånande skratt från min fiende, hvilken gjorde narr af min förskräckelse. Tyst, sade Dubasle, uti hvars ansigte jag ett par gånger tyckte mig läsa en skymt af medlidande. Du förråder dig, genom att väsnas så, för mannen här nere. Vänta till dess han har gått sin väg. Kom och låtom oss spela ett parti piquet, den som vinner får skjuta först på honom! — Bravo, bravo, det var en herrlig id, skrek Levasseur. Insatsen gäller ert hufvud, herr Waters. Skål! min gosse, nästa gång gäller det, fastän du nu slapp undan! Härvid nalkades han mig, och höjde en silfverbägare, hvilken Dubasle fyllt med vin. Se hit, du fege stackare, känner du igen denna bägare? Det var en utaf de i Portmansgatan bortstulna silfverpjeserna, som han höll i handen. Kom nu, anmärkte Dubasle; sLåtom oss börja vårt spel. LA De började dela korten. Men jag vill icke uppehålla mig för länge vid dessa förfärliga ögonblick af min lefnad. De hafva ofta framstått i mina drömmar, och jag har alltid vaknat till medvetandet att den tiden är förbi, med ett tacksamt hjerta. Utom den pa