Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 1

öde? Det är visserligen ganska lätt att säga, men ej så lätt att utföra. Min tankeförmåga var, till följe af de slag jag erhållit, oredig och förvirrad. Min fantasi förespeglade mig först min hustru och mitt lilla barn, hvilka jag, innan jag gått ut, omfamnat, derefter visade sig Martins och madame Jauberts ansigten, och slutligen tyckte jag mig i min inbillning se Le: vasseurs vanställda anletsdrag, som med ett djefvulskt leende grinade åt mig. Sällsamt! Men minnet af honom förenade sig med det triumfskri jag hört, då jag nedföll sanslös. Andtligen lugnades min upprörda fantasi, i samma mån som larmet omkring mig tystnade. Vagnen stannade. : En dörr öppnades, och ögonblicket derpå lyftades jag fram utur den massa med säckar, hvaribland jag legat begrafven; jag blef uppburen för en trappa och skoningslöst kastad till marken. Derpå rätade man åter upp mig, ställde mig emot en vägg och fastband mig åter med tåg vid en jernring. Slutligen befallde mig en röst, som kom mig att ryså, att borttaga bindeln från mina ögon. Ljuset strömmade emot mig, och framför mi stodo Levasseur och hans medbrottsling Dubasle. deras ansigten lyste en vild triumf: De hade blifvit räddade då Amphytrion led skeppsbrott, och voro nog Hertva att återvända till England, för att hämnas på mig. Vid åsynen af de båda förbrytarne fattades jag af en dödlig ångest. Jag repade allt mitt mod, för att med lugn emotse min säkra död; men jag måste bekänna, att alla mina bemödanden voro förgäfves. Den nedriga madame Jaubert och Martin voro äfven närvarande. På ett tecken af Levasseur aflägsnade de sig dock, och de båda förbrytarne tillkännågåfvo sin glädje, då de blifvit allena med mig genom vilda språng och högljudda skri. Ha, ha, ropade Levasseur, och gaf mig ett slag i ansigtet, du hund! du