Göteborgsposten – 5 mars 1859, sida 1

det som redan förefallit emellan oss, måtte ni väl icke hysa något misstroende emot mig? — Nej, ni har rätt, svarade jag, kom, låtom oss gå. Det hus framför hvilket vi stannade, tycktes vara helt och hållet obebodt, och en lapp, som var uppklistrad på dörren, tillkännagaf att huset var antingen att köpa eller att få hyra. Madame Jaubert knackade på på ett besynnerligt sätt. En qvinna öppnade dörren. Ar m:r Brown hemma? frågade min följeslagerska hviskande. — Ja, hvad vill pi honom? — Jag medför en fremmande herre, som har något att tala vid honom. — Stig: in, var så god. Dörren tillslöts åter efter oss, och vi befunno oss i det djupaste mörker. Denna vägen, min herre, sade den qvinna som öppnat för oss, jag skall genast gå och hemta hit ett ljus. — Låt mig leda er, sade madame Jaubert, och fattade min hand. I samma ögonblick hörde jag ett sorl af röster, tvenne knytnäfveslag träffade mitt hufvud, ett vildt glädjeskri genljöd för mina öron, och jag nedföll sanslös. till marken. När jag återkom till besinning, försökte jag göra mig reda för hvad som händt. Så småningom kom jag underfund med madame Jauberts listighet, och unde uppfatta min olyckliga belägenhet. Jag låg bunden på en kärra, hvilken, om icke min luktorgan helt och hållet bedrog mig, var lastad med spanmålssäckar; mina händer voro sammanknutna och mina Agon förbundna. Kärran rullade hastigt framåt, och på det buller som jag hörde omkring mig, märkte ag att jag befann mig på en af Londons mest trafierade gator. Det var en Lördagsafton; kyrkklockornas oupphörliga ringande tillkännagåfvo att vi voro i Cottenhamsqvarteret. Jag försökte att resa mig upp, men förgäfves; starka rep fasthöllo mig vid botten på kärran. Hvad skulle jag göra? Tåligt afbida mitt