Göteborgsposten – 2 mars 1859, sida 1

om jag vore säker på, att erhålla den utlofvade belöningen. — Jag lofvar er att ni skall få den. — Nåväl, följ mig då, och inom tio minuter skall ni hafva honom uti edert våld. Jag följde henne, men kunde icke undgå att kasta en och annan misstrogen blick omkring mig. Hvad som händt mig för ett par dagar sedan på samma ställe, hade gjort mig försigtig. Hon förde mig till det mest bebodda qvarteret i S:t Giles, stannade framför en mörk, smal trappa, och gaf mig etttecken att följa sig. Nej, nej, madame Jaubert, sade jag, ni menar visst ej något illa med mig, men jag vågar mig icke midt om natten, alldeles allena, in uti ett sådant tjufnäste! Hon teg ett ögonblick och tycktes förbryllad, men sade sedan med ironisk ton: Ar ni rädd ? — Ja, svarade jag. — Hvad skola vi då göra? Jag försäkrar er att han är alldeles ensam. — Jag tror er, men jag upprepar ändå hvad jag en gång redan sagt, att jag icke allena med er, vågar mig in uti detta mörker. — Ni misstänker att jag vill göra er något ondt, herr Waters, anmärkte madame Jaubert i en förebrående ton, men ni gör orätt deruti. Min enda önskan är, att kunna öfverlemna Martin åt er, på det att jag skall erhålla den belöning som är utlofvad åt den som upptäcker honom, för att dermed hjelpa mig ur min sorgliga belägenhet och kunna börja ett nytt lif. Hvarföre tviflar ni på mig? — Huru har ni knnnat upptäcka en tjufgömma? — Det skulle jag lätt kunna förklara för er, men tillfället är icke lägligt nu. Ni sade ju att ni ej vågar er hit in ensam med mig? Kan ni icke skaffa eder några hjelptrupper? — Jo, det är en lätt sak. Inom tio minuter är jag åter här, och om jag då finner er qvar här, och er utsago äger sin riktighet, så skall jag bedja om ursäkt för det misstroende jag hyst emot er. — Skynda er blott och kom snart