Göteborgsposten – 2 mars 1859, sida 1

lig i ett hörn af gatan, liksom den inväntat mig. Jag närmade mig den, och igenkände Madame Jaubert. Hon var enka och hade förr sökt sitt uppehälle i denna del af staden såsom modehandlerska. Hon hade ett enda barn, en liten flicka af omkring sju års ålder, kallad Marie Louise, hvilken hon en dag skickat ut för att uträtta ett ärende; flickan återkom aldrig. Alla efterforskningar hvilka man med den strängaste noggrannhet anställde, förde dock aldrig till något resultat; flickan var och förblef borta, och den arma modren var så förtviflad öfver förlusten af sitt barn, att hon miste förståndet. Jag hade fått kännedom om denna händelse af chefen för det dårhus, hvaruti hon vistats, och hade sedan förskaffat mig kännedom om att hon nu i tvenne, ja nära trenne år endast lefvat på de nådegåfvor, som några välgörande menniskor gifvit henne på de böneskrifter hon rigtade till allmänheten. Af denna orsak hade hon redan åtskilliga gånger måst inställa sig för polisen, och hade troligen derföre antagit ett annat namn, ty egentligen hette hon Duguesne. Hvad ser jag, utbrast jag högst förvånad, är det ni madame Jau:bert? Hvad föranleder er att i sådan köld och på en så sen timma stå här? — Jag önskade att råka eder, svarade hon. — Att råka mig? Ni bedrar er, om ni tror att jag hör till dem, som låta narra sig af de böner, som qvinnor, hvilka utgifva sig för att vara enkor med dussintals af sjuka barn, rigta till mig. — Jag är icke så enfaldig att tro mig kunna narra en sådan man som ni; nej, jag måste tala vid eder angående en affär. Ni önskar att komma Jean Martin på spåren? — Ja, men hvad vet ni om ho: nom? Ni har väl icke sjunkit så djupt att ni satt er i beröring med sådana skurkar som han? — Nej, det har jag visst icke; men jag skulle ändock kunna upptäcka för eder hvar Martin håller sig undangömd;