Göteborgsposten – 26 februari 1859, sida 2

, oförskräckte kämpen, bröstgänges tillväga drifvande sin motståndare steg för steg utom hans positioner; han tager honom just så som en katolsk prest måste tagas, hvars blasfemer gått derhän, att han till och med djerfts påstå, att den lutherska reformationen fört sin europeiska civilisation halftannat århundrade tillbaka, och att katolicismen alstrar välstånd och trefnad äfven i yttre hänseende, hvarpå såsom exempel nämnes Kyrkostaten, men protestantismen deremot fattigdom och elände, hvilket han anser bevisadt genom Englands exempel. En gynnare, så fanatisk, eller så förblindad, får ej behandlas efter samma norm, som gäller och gälla bör om dem, som vilja och kunna förstå sin motståndare, hans bevisningssätt och stridskonst. Uti en kritiskt genomförd expos6 af katolska kyrkans åsigt om successio apostolica låter författaren detta babelstorni grund ramla, i det han bevisar, att, om ej katolikerna hafva något annat stöd för sin kyrka, ej någon annan näring för tron på densammas gudomlighet och höghet, den är ohjelpligen förlorad. — Det är en kyrkas, en bekännelses inre lifskraft, som skall kunna hålla densamma uppe och göra af senapskornet det träd, som skjuter sin lummiga krona mot himmelen, och ej någon yttre auktoritet, hvilade denna än ytterst på ett gudomligt ord och en gudomlig befallning. Antingen må den katolska kyrkan visa sin gudomliga mission genom tro och gerningar, eller må den stiga tillbaka med skam, såsom den der i årtusenden bedragt verlden! Ganska rigtigt ser författaren saken, då han ej på en gång eller i en volym, framlagt allt hvad han har att säga om katolska kyrkan. Detta skulle trötta läsaren, försvåra arbetets spridning och sålunda ej åstadkomma den afsedda verkan. Han tänker derföre gå så tillväga, att arbetet utkommer häftevis. Han gifver en liten dosis piller i sänder, ser efter huru den verkar, råttar derefter de blifvande ordinationerna; går sålunda fullkomligt praktiskt tillväga. Derigenom vinner han ock den fördelen, att motståndarens svar och anfall kunna i rättan tid upptagas och gendrifvas. Att författaren ej heller framdeles blifver den framfusige katolske presten ett svar skyldig, derom äro vi, för att dömma af hvad som redan visat sig, fullkomligt öfvertygade. — Vi vänta emellertid med otålighet stridsskriftens fortsättning, och lyckönska i all synnerhet vår kyrka och vårt land att mot det katolska mörkret hafva en förkämpe, så qvalificerad som författaren af tidsskriften Rom Förr och Nu.