Göteborgsposten – 26 februari 1859, sida 2

Rom Förr och Nu. Mången, som hört flygtigt talas om detta för någon tid tillbaka i våra boklådor synligt blifna häfte, torde ej föreställa sig, att det utgör början till en religiös, eller om man så vill, theologisk stridsskrift. — En theologisk stridsskrift, utropar man. Hvartill en sådan! Ej uträttas numera någonting med stridsskrifter! Man tror i alla fall hvad man sjelf vill, och låter ej påtvinga sig någon annans öfvertygelse! Proselytmakeriets tid må vara förbi! Religionsfrihetens principer måtte väl hos oss vara erkända, äfven om de ännu ej äro praktiskt utförbara! — Detta allt må till en viss grad, eller fullkomligt, vara sannt; dock återstår alltid den frågan: äro vi skyldiga katolicismen samma undseende som de öfriga från vår konfession afvikande kyrkorna eller sekterna? År den kyrkans lära till sitt innehåll sådan, att vi böra öppna fönster och dörrar för dess inträde ibland oss? Hafva vi för tro, för kristligt lif, för ren och upphöjd sedlighet ingenting att frukta, om den kyrkans satser skulle tränga in på och öfverflygla oss? Ligger uti densamma den oändliga kraft att pånyttföda individen såväl som samhället, som är så nödigt uti en tid af så mycket tvifvel, af så många stridigheter och slitningar i hvad som rör mensklighetens högsta intressen? Åro de medel, som denna kyrka använder, af det ärliga slag, af den upprigtiga beskaffenhet, att vi derunder ej hafva något att misstro? Bjuda slutligen erfarenhet och historia på sådana taflor från det förflutna, att vi skulle önska, eller ens så vidt på oss beror, tillåta dem förnyas i det land, hvars konung och folk en gång bidrogo att krossa den månghöfdade hydran? Utan att frukta att blottställa oss för namnet intoleranta, tro vi oss på allt detta kunna svara ett lugnt: nej! — Vi hafva blifvit föranledda till dessa betraktelser, såsom sagdt är, af ofvannämnde skrift. Den har, ehuru anonymt, utgått från biskop Fahlerantz och utgör till någon liten del ett välbefogadt sjelfförsvar af författaren emot de temligen oförskämda anfall, som från katolska ligans i Stockholm förste man, hr Bernhard, blifvit genom några flygskrifter gjorda mot besagda biskop för dennes anföranden i religionsfrihetsfrågan vid sistlidne riksdag. Men den ifrågavarande skriften inskränker sig ingalunda till den personliga polemiken och gendrifvande af de påståenden, som från motståndarens sida blifvit gjorda både mot författarens person och den lära, såsom hvars försvarare han uppträdt. Dess väsendtliga innehåll är af mer positiv halt. Med alla de medel, som djupsinniga och lärda forskningar uti dogmatik, exegetik, kyrkohistoria, eller rättare, alla disipliner inom det stora theologiska gebitet, gifva vid handen, går författaren till väga. Han gifver hugg, så att de kännas, än med löjets och sarkasmens lätta vapen, än med bevisningens kraftigt slående argumenter. Han går, såsom den