Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 2

frågade Frederike, då de voro på hemvägen. — ,Ja visst, svarade gossen, med den mest tillförlitliga ton. — ,Jag är rädd för att han endast ville narras med oss, suckade den lilla flickan. Nej, det tror jag icke, men vi få se! återtog den lille Mozart. När de båda barnen hemkommo, frågade dem den ännu unga, vackra, fastän sorgbundna och torftigt klädda qvinna, som kom dem till mötes, hvarföre de ej ätit något utaf det bröd hon gifvit dem. — Vi voro icke hungriga älskade mamma, svarade Frederike. — Huru kommer det sig att ni forlorat er aptit? — Vi hafva träffat ett sändebud från den helige Nepomuk, hvars historia pappa så ofta talat om för oss, sade Wolfgang. — Har ni det, inföll deras fader, en man med ett godmodigt utseende, hvilken just nu inträdde, det måste du berätta mig Wolfgang. — Ja, tänk dig, en lång, vacker man, som såg ut som en konung, sade oss, att han var en utskickad från S:t Nepomuk.? — Nå men hvad för bevis gaf han er på, att han verkligen var den han utgaf sig för? — Det är just detta som vi få se nu, svarade Wolfgang, han lofvade att gifva dig en ny rock, mamma en ny vacker klädning, något annat åt Frederike, och så en god middagsmåltid åt oss alla! — Den äldre Mozart brast ut i ett hjertligt skratt öfver sin sons enfaldighet. Tror du verkligen att allt detta är sanning, min gosse? frågade han. — Ja, den helige Nepomuks sändebud lofvade det ju, och ni skall få höra att han tillochmed lofvat, att vi skola få bo uti ett stott, och icke längre behöfva att vistas här i denna lilla hydda. Vid dessa ord blickade Wolfgang med förakt ikring sig. Det rum hvaruti de befunno sig, tjenade dem både såsom kök