Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 2

redan komponera! utbrast fremlingen. — Tyckei ni att det är så märkvärdigt, anmärkte Wolfgang skrattande. — Kom med oss hem, så skall ni få höra ? — Fremlingen såg på sitt ur och besinnade sig ett ögon. blick, men sade derefter i en till hälften allvarlig oct till hälften skämtsam ton: ,Mina kära barn, den he: lige Nepomuk, hela Böhmens dyrkade skyddspatron anbefaller mig att säga er, det J nu genast skoler å hem till edra föräldrar, och blifva hemma hos em hela dagen. Innan aftonen kommer, skolen J få erfara vigtiga tilldragelser. — Nu ville fremlingen aflägsna sig, men Wolfgang tog fast i hans rock och sade: ,Ännu en sak skulle jag gerna vilja bedja er om, och det vore; om ej den helige Nepomuk skul. le vilja skicka mamma litet mat till middagen? Ati han kan det; det vet jag bestämdt. — Åh ja, de kan han nog, och din moder skall få det, sade fremlingen. ,AÄr det något annat j önsken så säg mig det! — Ack! ja, pappa behöfyer så väl en ny rock. han har ej kunnat gifva siua vanliga lektioner nu på ett par dagar, endast derföre, att han ej äger någon sådan. — ,Hvad mera? — ,Jo, en ny klädning åt mamma, det skulle kläda henne så väl. — , Är detta allt hvad J önsken? — Åh nej, jag önskar mig ett stort hus med många tjenare, så att mamma ej behöfde att arbeta och anstränga sig så mycket, och så — ja — fast nej, nu vet jag intet mera. — ,Men du har ju glömt att begära något åt dig sjelf? — Det bryr jag mig icke om, när pappa och mamma hafva allt hvad de behöfva, så är jag nöjd. — ,Farväl goda, älskvärda barn, sade fremlingen, , vi återse hvarandra snart, och med dessa ord aflägsnade han sig, och försvann så hastigt ibland träden, att barnen en lång stund stodo helt tysta, utan attkunna hemta sig från sin förvåning. ,Tror du, Wolf. gang, att han skickar oss någon mat till middagen,