Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 2

fader? frågade fremlingen. — Leopold Mozart. — Hvad är han? — Kapellmästare, han spelar både fortepiano och fiolin, men bäst fiolin:s — Lefver er moder ännu? — Ja, min herre.s — Huru måna syskon ären j2 Då Wolfgang ej besvarade denna fråga, tog Frederike till ordet, och sade: Vi voro sju syskon, men nu finnas ej flera qvar än min bror och jag. — Ar eder fader fattig, frågade fremlingen vidare, och vände sig till Frederike. — Ack ja, mycket fattig, svarade hon, och visade honom de tvenne stycken bröd, hvilka barnen ännu ej hade smakat en enda bit utaf. Detta var allt bröd som fanns hemma i morse; pappa och mamma behöllo intet för sig, utan gåfvo oss alltsammans. Alltid när mamma gifver oss frukost och säger: gån ut och leken och äten ert bröd i skogen, så veta vi att hon ber oss derom, endast derföre, att vi ej skola se det hon icke har något att äta sjelf. — Stackars barn, sade fremlingen djupt rörd, Hvarest bo edra föräldrar? — Der uppe på kullen, ni kan härifrån se taket på det lilla huset vi bo uti. — Tillhörde det huset icke Dusseck? frågade fremlingen. — Jo, min herre, svarade den lilla flickan, han var en musikus liksom vår fader. — Stackars små barn, upprepade mannen, och borttorkade en tår, säg mig, hvad önskade ni då jag nyss såg er så andäktigt bedja? — Barnen berättade honom det, helt upprigtigt. Om det är sannt hvad Wolfgang säger, nemligen att j båda två spelen så bra fortepiano, så kunnen j nog komma att förtjena penningar derigenom; kanhända jag tillochmed kunde vara eder behjelplig dertill. — Ack, min bror är så skicklig; vet ni, att han ej allenast spelar hvad som helst ifrån bladet, utan han komponerar tillochmed mycket nätta små stycken, utropade Frederike. — Huru gammal är din broder? — Sex år, och jag är åtta. — Och detta barn kan