Göteborgsposten – 19 februari 1859, sida 1

timmer och förnäma herrar, alla klädda i siden och sammet. Fortepianot är utaf guld, med en pedal utaf silfver, alla skrufvarne äro utaf perlor, och det hela är prydt med diamanter. Då sätta vi oss och spela, så, att hela hofvet blir alldeles hänryckt. De komma alla omkring oss, och berömma oss, och konungen frågar mig, hvad jag vill hafva; jag svarar: Hvad ni sjelf för godt finner. Då gifver han mig ett slott, uti hvilket pappa och mamma flytta in. — Här afbröts plötsligen den lille djerfve pianisten, af ett klingande hjertligt skratt. Wolfgang tystnade förskräckt, vände sig till sin syster, men blef i detsamma varse fremlingen, hvilken hela tiden stått undangömd bakom ett träd, och lyssnat till hvarje ord som vexlats emellan de båda barnen. När han såg att hans närvaro nu blifvit upptäckt, nalkades han dem och sade: Blifven icke rädda mina barn, ty jag kommer endast för att hjelpa eder, jag är hitskickad från den helige S:t Nepomuk. — Vid dessa ord sågo barnen skyggt på hvarandra, men de blickar, hvarmed det förmenta sändebudet från det heliga skyddshelgonet betraktade dem, ingåfvo dem åter mod. Wolfgan Sprang fram, tryckte fremlingens hand, och sade me barnslig förtrolighet och oskuld: Ack, en sådan lycka! Säg, kan ni uppfylla mina önskningar? — Icke helt och hållet, svarade fremlingen och satte sig på en afhuggen trädstam, lyfte upp gossen i sitt knä, medan Fredrike som var mera blyg, ställde sig på några stegs afstånd, men jag vill gifva er hvad I begären af mig, på det vilkor att I lofven mig, att helt öppet svara på alla de frågor jag ställer till er; men jag säger er det förut, att jag genast märker, om någon af er talar en osanning. — Min herre, anmärkte Wolfgang med stolt uppsyn, jag vill endast underrätta eder om, att jag ännu aldrig under hela min lefnad sagt någon osanning! — Huru heter din