Göteborgsposten – 12 februari 1859, sida 2

Den tillbakavikande förpostkedjans eld kom allt närmare. Plötsligt sprängde då en tscherkessisk ryttareskara öfver Tschernajaåns brygga och angrep den der varande afdelningen af fältvakten. Skott dånade, sablar klungo och en strid började som endast fortfor några minuter. Sex tscherkesser och fyra fransmän, hvaribland den gamle sergeantmajor Sellier, lågo döda på valplatsen. En trupp, som ilat dit till undsättning, tvang de vilda ryttarna att störta sig i floden; de förträffliga hästarna summo snabbt till den andra stranden. Anföraren höll framför sig på sadeln en afdånad fånge, som blödde ur ett djupt sår i hufvudet. Det var löjtnant Pourvu. Det är bekant att vestmakternas krigsfångar åtnjöto en mycket god behandling i Ryssland. Löjtnant Pourvö utgjorde intet undantag härifrån. Sedan hans sår hade hunnit att läkas någorlunda, uttogs han från fältlazarettet och fick följa en afdelning andra krigsfångar in i det inre af landet. Man lät honom stanna i Smolensk, hvarest han fann före sig ett antal fångna landsmän, som tillbragte sin tid på ett ganska angenämt sätt. De fingo på sitt hedersord aflägsna sig en till två mil från staden; de åto vid samma bord som den ryska officerscorpsen och funno sig emottagna i de anseddaste familjer på det vänligaste och mest deltagande sätt. Alla lefde de i det glada hoppet, att fredsslutet skulle följa på Sebastopols förestående eröfring. Redan i början af sitt vistande i Smolensk, lärde löjtnant Pourvu att känna en rik bankir, i hvars familj han blef införd och upplefde många angenäma stunder. Dertill bidrog dock förnämligast Minka, en sjuttonårig flicka af utmärkt skönhet, fri från den tartariska typens alla egendomligheter. Allt hos henne