flugor, och nedstucko . eller tillfångatogo utan krus den, som blef efter. Ända till Smolensk gick det dock temligen för sig; men när vi funno der endast tomma magasiner och otillräckliga herbergen, uppstod en obeskriflig förvirring. Med endast tio kamrater af alla möjliga slags vapen begaf jag mig på en sidoväg, som för till Poriedsche; och vi funno omsider i en utplundrad by så pass ved, att vi kunde uppgöra oss en eld. Ett stycke hästkött utgjorde vår måltid, och ändtligen lade vi oss ner att sofva, ty sedan slagtningen vid Wiasma hade vi icke hvilat ostörda någon enda natt. En mur skyddade oss något mot den isande nordanvinden der vi lågo utsträckta så nära de slocknande eldkolen som möjligt. Snart hörde jag snarkningar från alla håll. Ty jag ensam kunde ej få en blund i mina ögon, emedan kölden, likt en feberrysning, genomträngde mina lemmar. Då hörde jag en voltigör vid sjunde regimentet ropa på mig. Han satt på sin tornister och höll i handen ett stort med glänsande stenar prydt guldur, sannolikt för att se hvad tiden led. . — Husar, sade voltigören till mig — jag hade insvept mig i en elsassares pels, — tror du icke att man genom penningar och dyrbarheter kunde förmå någon karl att hjelpa sig ur detta fördömda land. En och två resa fortare än tio. Du är en dugtig och hurtig pojke, följ mig, så lemna vi de andra i sticket. — Nej, voltigör, vi äro alla olyckskamrater och fransmän; derföre vore det icke redligt, om vi skilde oss från dem. Se blott hur lugnt de stackars karlarne sofva, fastän vår belägenhet är förtviflad! Hvem vet om vi icke redan i morgon äro rof för gamar och korpar? — Tala ej om döden, husar, ropade voltigören. Jag vill lefva, Jefva och njuta, ty jag är rikare än en