Göteborgsposten – 9 februari 1859, sida 2

det till och med här, hvarest menniskorna lefva under sådana nedslående omständigheter, hvilka kunna tjena till ursägt för mången last, de, efter måttet af sin insigt, äro fullkomligt lika rättskaffna, sedliga och ärliga, som innevånarne uti de på jorden mest gynnade länder. Kärlek sinsemellan, förtroende till hvarandra, tro på Gud, äro egenskaper, som utmärka dem. Deras brister äro så få och så lätt förklarliga, att man måste betrakta dem med skonsamhet och dervid komma till den slutsats, att tron på menskligheten ingenting förlorar, när man gör dess närmare bekantskap. Den som tillbringar sitt lif emellan fyra väggar kan ej veta, huru mycket godt det finnes till i verlden. Hos råa, obildade folk låter sig det onda naturligen förnimma på ytan, och man kan urskilja strömmens karakter under dess slamm. Blott vid den högre civilisationen är utsidan lockande för ögat, under det att mergens ruttenhet alltför ofta döljer sig. — Jag har dock ej tid att moralisera öfver dessa föremål. Min pligt är en berättares, och när jag samvetsgrannt uppfyller denna, arbetar jag för det ändamål, som jag föresatt mig. Slut. Plockgods. Vishet är bättre att ega än fysisk styrka. Det är nyttigare, att liksom Argus, hafva hundrade ögon, och endast tvenne händer; än, att liksom Briareus, hafva hundrade händer och endast tvenne ögon. Hos menniskorna finnas, liksom hos böckerna vid början och vid slutet, två toma hvita blad — barndom och ålderdom.