Göteborgsposten – 9 februari 1859, sida 2

hindras; att alldeles afböja den hade för mensklig förmåga varit ogörligt. Den kalla zonen är ej bestämd till menniskors vistelseort. 1 de föradamitiska tiderna, då England var betäckt med palmskogar och elefanter vandrade omkring i Siberiens urskogar, måste tingens förhållanden hafva varit helt skiljaktigt från hvad det nu är, och säkerligen har menniskoslägtet då — förutsatt att det redan då fanns till — på de nu frusna kullarne odlat vin och bott i bambuhyttor. Men sedan de geologiska rörelserna och revolutionerna frambringat de nu på jorden existerande förhållanderpa, kan jag ej begripa, hvad som föranledt med förnuft begåfvade varelser att fortskaffa sig ända hit och här fatta rot, under det att i länder med vida vänligare klimat stora landsträckor ligga öde och oodlade. Man kan förlåta menniskan, om hon stannar på det ställe, dit försynen genom födseln och uppfostran kastat henne; deremot kan jag ej finna någon ursäkt för de första bebyggarne, som dömt sina afkomlingar till ett sådant hemvist. Man jemföre deras fysiska lif — det rent djuriska välbefinnandet — med Nubiernas, Malajernas och Polynesiernas! Det är samma skillnad som emellan en stackars hare, hvilken ser sig år efter år jagad och plågad af hundar och drömmer om hundar, och kungsfogeln, den lyckligaste af alla varelser, emedan han öfverallt är säker om beskydd. 0O, måtte ekliptikans krets sammanfalla med Equatorns! Måtte solen för alltid lysa ifrån pol till pol och göra hvarje land beboeligt och gästvänligt. O, måtte Saharas sandöknar — såsom Fourier profeterat — förvandlas till Hesperidiska trädgårdar och verldshafvets saltvatten till kostligt champagne! Dock fruktar jag att menskligheten ännu ej är mogen för ett sådant millenium. Emellertid är det i sanning tröstande att finna,