Göteborgsposten – 9 februari 1859, sida 2

men ganska osköna. Dock skola der finnas ballader och sällskapsvisor; men den nyligen öfverståndna andliga febren hade bringat dessa till tystnad. I början var jag något förvånad att finna innevånarne i Norden så långsamma, likgiltiga och sorglösa. Vi äro benägna att tro, det ett kallt klimat är uppfriskande och uppäggande, och att vi derföre, ju längre vi fortskrida mot Norden, måste finna folket mera energiskt och verksamt. Dock har isens när: het samma verkan som eldens. Den heta zonen för: slappar, den kalla förstelnar, och det praktiska resultatet är i båda fallen lika. Under den långa, långa vintren, då det är en fyra timmars skymning och ett tjugo timmars mörker — när rehn-korna äro hemdrifna, veden huggen, höet inhöstadt, då barken ligger färdig för brödet och den under sommaren fångade fisken är insaltad, hvad har då en man annat att göra, än äta, prata och sofva? Klockan 9 i säng, kl. 8 om morgonen utur densamma, rökande tobak och ofta slumrande emellan den långsamma förrättningen af sina få dagliga bestyr, blifver han slutligen så overksam och trög, som den i sin vinterdvala försjunkna björnen. Om sommaren har han ett oafbrutet dagsljus, och hån behöfver ingen fortfärdighet. Hvarföre skulle han dessutom anstränga sig, för att skaffa sig ett ovanligt rikt förråd af lin och korn, när en enda natt kan beröfva honom vinsten af allt hans arbete? Till och med midt i sommaren kan det förderfliga frostet inställa sig. Naturen synes hafva en grym förnöjelse uti att genomkorsa alla hans planer. Blott tillfälligtvis är han lycklig, och derföre gripee en art af arabisk fatalism in i allt, hvad han kan utföra. Hans sorglöshet får tillskrifvas samma orsak. En sådan förskräcklig hungersnöd och ett sådant elände, som förra året herrskade i Lappland och Finland, skulle utan tvifvel delvis kunnat för