en vana, som lappen ej förnekar, till och med då han är fullkomligt berusad. För tre eller fyra år sedan herrskade i nordliga Finland en egenartad andlig epidemi, vid just samma tid som den religiösa rörelsen i norska Lappmarken, och delvis föranledd af samma tanklösa menniskor. Den bestod i snyftningar, häftig nervkramp och tillfälliga anfall af sinnesfrånvaro, och man trodde att de sålunda anfallna voro besatta af anden och att de försattes uti en annan verld, der de hade visioner, jemförliga med dem, som tillskrifves evangelisten Johannes på ön Patmos. Missionärerna, som hade bordt undertrycka detta sjelfbedrägeri, uppmuntrade det snarare, ja gingo derhän att offentliggöra dessa förnuftsvidriga bedrägerier såsom öfvernaturliga uppenbarelser. Epidemien grep så omkring sig, att det knappast fanns en familj, der ej några medlemmar öfverföllos af densamma, och ännu är den ej rätt försvunnen. Anfallet kom öfver de deraf angripna personerna vid hvad tid som helst, utan afseende på hvarest de befunno sig, eller hvarmed de sysselsatte sig. Vanligen började densamma med ett krampaktigt flåsande, som tilltog i häftighet, och som sedermera öfvergick i snyftningar, ofta beledsagade af skri och stöningar, tills patienten slutligen kände sig alldeles utmattad eller föll i ryckningar, som varade en stund. De deraf angripna presonerna behandlades alltid med största aktning under anfallet; ingen vågade le åt dem, hvilken osmaklig form sjukdomsfenomenet än antog. Grundsatsen att afhålla sig ifrån starka drycker utbreddes vid samma tid, och den närvarande måttligheten bland finnar och lappar är otvifvelaktigt en följd af det intryck, som dessa företeelser gjorde på folkets sinnen. Samma epidemi har ofta herrskat i Förenta Staterna, i England och Tyskland. Manien att skälla