Göteborgsposten – 5 februari 1859, sida 3

— Ack, min Herre, svarade Stella, det är icke J allena som ären sådane, utan alla menniskor. Våra böjelser blifva tyvärr ofta laster. Vi älska icke konstens mästerstycken för att låta andra njuta af dem, utan för att undandraga dem allmänhetens åskådande, för att gömma dem, liksom den girige sina skatter. Vår konstkärlek är icke, såsom den borde vara, ett återsken af sann menniskokärlek; den är en dårskap, som vi älska. Antingen vi äro målare eller konstälskare, föredraga de flesta ibland oss, en nedrökt duk framför en glädjestrålande blick, ett leende ansigte. Adams söner äro framför allt egoister, och deras egoism gör dem kalla och grymma. — Ni predikar bra, sade m:r de Vivonne, med tvungen munterhet; tack för moralen; och för att visa eder, att den haft åsyftad verkan, emottag dethär för eder skyddsling. Han lemnade målaren en börs, som denne emottog. Och jag, jag behåller taflan, tillade lord Pembroke gravitetiskt. — Gör ännu bättre, mylord! invände hr Stella, if den en plats i edert museum. Hvar gång ni träder framför densamma, skall den erinra eder om en hulpen familj; och detta minne uppväger väl en Raphaöl., Slut.