yttrade lorden i det han såg på målaren med en trotsigt leende min. — Förlåt mig, mylord, isvarade Stella, det var just det jag hade väntat. — Huru så? — Jag hade hört ert samtal med den fransyske herrn; jag visste att ni, för fattig att skänka Pellegrinos enka 12 dukater, var rik nog att betala en Poussin med 80,000 livres. Jag ville draga fördel af eder smak för att tvinga eder att hjelpa en olycklig. Jag har lyckats att låta eder utöfva en välgerning i det att jag gaf den utseende af ett fördelaktigt köp. När jag bjöd 3 dukater, var jag säker; att ni skulle bjuda mer. — Denna målning är således . . . — Icke värd de sex paoli för hvilka den utbjöds, mylord ! M:r de Vivonne skrattade af alla krafter. — Det är omöjligt! utropade engelsmannen; om så vore skulle hr Stella vara mig skyldig ... — 100 dukater? — alltför gerna. I den händelse mylord icke hade bjudit öfver mig, skulle jag hafva köpt taflan icke för att äga ett mästerstycke, utan för att äga medvetandet af en uppfylld pligt mot en nödställd like. Om mylord skulle ångra den allmosa, :som man aflockat eder, och om ni icke skulle kunna umbära 100 dukater för att bistå en olycklig, kan ni afstå er välgerning åt mig. — Sakta, utropade Vivonne; om han afstår den, är det jag som mottager den. Det här måtte vara en slags föreläsning, en undervisning; är det icke så hr Stella? Ni har velat visa, att vi, lyckans gunstlingar, röja tycke för konsten utan att förstå den, och att vi, ehuru slösande för att tillfredsställa våra passioner, likväl äro njugge när det gäller att uppfylla våra pligter.