Göteborgsposten – 5 februari 1859, sida 2

— Jag ger 4 dukater, ropade juden. — 8 dukater, inföll Stella. — 10 dukater! — 12 ducater! Det uppstod en paus; Israöl begärde att få bese taflan något närmare. Det är onödigt, inföll hastigt den svartklädde mannen; jag ger 20 dukater. Hittills hade lord Pembroke iakttagit en uppmärksam tystnad. Slutligen gick han fram, och med denna lugna och kalla öfverlägsenhet, som alstras af rikedomen, utropade han hastigt: — 50 dukater! Målaren vände sig till honom och sade: — Taflan är icke värd så mycket, mylord! Engelsmannen kastade en sidoblick på honom och smålog med en stolt min. — Godt min vän, yttrade han; man har icke en tafvelsamling värd 100,000 pund, utan att någorlunda förstå sig på målningar. Ni hade, utan tvifvel, edra skäl, att bjuda på denna tafla, hr Stella? — Ja visserligen mylord. — Välan, jag har också mina. I detsamma vände Nan sig till utroparen och sade: 100 dukater, och dermed nog. Folkhopen syntes förvånad. Allas blickar rigtades på lord Pembroke; den fattiga enkan, utom sig af glädje, trodde att det var en dröm, och Caverdone torkade sina glasögon och log. Sedan utroparen 3:ne gånger frågat, om ingen ville göra något nytt anbud, lät han klubban falla och taflan tillhörde lorden. Stella hade uppmärksamt åsett alltsammans; han lät engelsmannen betala de 100 dukaterne. — Ni hade väl icke väntat någon medtäflare,