Göteborgsposten – 5 februari 1859, sida 1

hon ingenting hört af det som nyss sades, eller oc hade hon föga oroat sig deröfver. Sittande på mar ken, ej långt från tröskeln, höll hon i sina arma 2:ne barn, nästan lika gamla, som tvistades om hen nes till hälften upplösta hårfläta; ett tredje lekte vi hennes fötter, och det fjerde sjöng och hopflätad några halmstrån, som det plockat ur sin vagga. Enkans utseende var lugnt; inga tårar i henne; ögon, inga suckar ur hennes hjerta, det var en re signation, smärtsammare än den högljudda klagan oci förfärligare än den vilda förtviflan; det var denns dystra sjelfförsakelse som gör, att man går igenon lifvet liksom dödsfången emot schavotten, utan oro utan varsamhet, nästan kallt, emedan utgången oundviklig och säker. Emellertid hade slutligen några personer samla sig omkring de usla möblerna, som nu skulle säljas Imitationen beherrskar menniskornas verld, liksom attraktionen tingens; det är egentligen samma lag. Nya förbivandrande kommo till stället, och stan. nade, emedan andra hade stannat; der det för en stund sedan icke fanns en enda menniska, var snart en stor hop församlad. Ingen köpte, men alla gapade, utan att veta hvarföre. Hvar och en syntes mindre intresserad af hvad han såg, än nyfiken att få veta hvad det var som väckte de andras uppmärksamhet. Tvenne välklädda män, som gingo förbi, uppehöllos af folkhopen, som oupphörligt tillväxte. — Hvad är på färde, frågade den äldre med denna stolta min. som är ett kännetecken på de flesta engelsmän på Kontinenten. — Om det vore i vår goda stad Paris, mylord, svarade den andre med den behagsjuka och förbindliga ton, som utmärker fransosen i de 4 verldsdelarne, skulle jag svara er, att det vore en portvakterska