Göteborgsposten – 2 februari 1859, sida 3

Hvarjehanda Smickrare. En tandläkare, hvilken var bekant för sin qvickhet, försökte en dag att draga ut en skadad tand på en ung dame; men förgäfves. Han uppgaf försöket med den ursäkt: Jag kunde veta att det var omöjligt, att ni mademoiselle, kunde få något annat än godt öfver edra läppar. Om, ja! En man hörde en gång omtalas, att en bonde dött i sitt hundrade år. Hvad kan ni finna för märkvärdigt deruti, — sade han, — om min farfader hade fått lefva, hade han nu varit hundrafemtio år. En gång för alla. Tvenne engelsmän reste tillsammans med posten från Calais till Paris. Den ene utaf dem sof oupphörligt, men vaknade vid hvarje station de kommo till, och frågade sin reskamrat: Huru mår ni min herre? Denne, slutligen uttröttad på den så ofta upprepade frågan, svarade förtretad, Jag mår fullkomligt bra under hela vägen, ända till vi komma fram till Paris.