Göteborgsposten – 2 februari 1859, sida 2

När vi slutligen återvände till hotellet, hade Edith satt sig i besittning af min anteckningsbok, och jag kunde der i ena hörnet af dess första sida läsa: 1:0 Tala med min far då jag kommer hem. 2:0 Skrifva till Grenoble i afton. 3:0 I morgon bittida besöka min kusin, ministern. 4:0 Utdelningar åt mina pupiller. 5:0 Besök med min far hos ministern etc. Hon förstod redan att då man är sexton år gammal och har lika många millioner, så har man ej rättighet att vara sysslolös och framför allt ej att dö. Hon kände sig nyttig, hon började att intressera sig för hvad godt var; hon var räddad, upplifvad! Följande dagen, då jag kom på nytt besök, väntade mig Edith redan med otålighet. Vid slutet af veckan var hon behörigen enrolerad uti ett förtjusande regimente, hvars ovärdiga rekrytör jag var, och hvars medlemmar jag ej fruktar att kalla: Paris? englar. En månad senare hade hon kommit sig så före, mådde hon så väl, var hon så glad, att Van-Oven hänförd af glädje utropade: Nu är ögonblicket inne att låta kalla Storfius et C:ie från Frankfurt. Ediths ansigtsfärg förvandlades vid dessa ord. — Nej, utropade jag lifligt. Lemna Storfius et C:ie på andra sidan Rhen. — 0 himmel, skulle doktorn vägra min dotter... — FEj äktenskapet, men mannen . . . Denne åtminstone . . . Senare skola vi tillse . . . Detta angår mig. — Huru, Er? — Är hon då ej min dotter också? — Jo, jo! Några år senare mötte jag Van-Oven en vacker dag; jag sade honom: ;