Göteborgsposten – 2 februari 1859, sida 1

I. Hittills hade det eleganta sällskapet hört doktor Miller utan att afbryta honom. Vid detta ställe i berättelsen, då han sjelf gjorde ett uppehåll, trängdes alla stolar närmare intill den gamle berättaren. Med en nyfiket otålig röst sade markisinnan: — Säg oss då i korthet, hvarthän ni alla morgnar ville föra mamsell Van-Öven? — Helt enkelt, svarade han med en maliciös långsamhet, helt enkelt till de fattiga. — Der fanns, jag försäkrar Er det, medel att intressera henne, att röra henne, att komma henne att gråta, att få henne att handla, att lefva. Ack, jag sparade henne ej för något lidande, någon smärta, något verkligt drama! . Adla och snälla barn . . .! Jag hade gissat hennes hjerta. . I det första huset, der vi inträdde, var jag nästan tvungen att bära henne i mina armar till femte våningen. Helt ensam insteg hon i det andra. I det tredje var hon före mig. — Men jag har ej penningar i min lilla börs, sade flickan. : — Jag skalllåna Er, sade jag; var ej rädd! Vi skolå ej ruinera hr Van-Oven; föröfrigt finnas många andra medel att trösta och bispringa. Hvilka ? — Ni får se! I sanning, redan vid vårt första morgonbesök hade vi lyckan med oss. En fattig sjuttioåring, som förgäfves hade begärt att intagas uti ett fattighus.