Göteborgsposten – 2 februari 1859, sida 1

— Men ...! — Van-OÖven, eder dotter är sjuk, ganska sjuk, utomordentligt sjuk! — Jag vet det alltför väl. — Fråga mig ej vidare någonting, och låt mig bota henne! — Ni ansvarar mig för henne? — Ja, om ni blindt anförtror Er åt mig, om ni ger mig fullmakt in blanco. — Hvad fordrar ni . . . låtom oss se till. — Edith måste gå ut med mig hvarannan dag. — Ensam? — Ensam, om morgonen, tre timmar hvarje gång. — Men säg mig dock åtminstone . . . — Ej ett ord. Hennes räddning beror derpå . . . Ja, eller nej; vill ni att jag räddar henne? — Men hon, skall hon bifalla? — Det får ni se! Dörren öppnades: Edith stod på tröskeln. En kinesisk slöja af dyster lilas föll i enkla veck öfver hennes hvita musslinsklädning; en liten hatt utan prydnader, en verklig skogsviol., omslöt hennes serafansigte. Jag tror mig ännu se henne; hon var hänförande. — Ja eller nej, upprepade jag obarmhertigt för Van-Oven. Såsom svar tryckte mannen sin dotter konvulsiviskt mot sitt bröst och kastade henne i mina armar. Sedermera, nästan säker att hon skulle blifva vid lif och helsa, skyndade han till börsen för att förtjena en million. Jag tog Ediths arm i besittning, jag hjelpte henne upp uti min lilla gröna kup6. Kusken gaf en klatsch.