Göteborgsposten – 26 januari 1859, sida 2

förde henne till vaktrummet, der hon hela natten arbetade på att gnaga en utgång genom dörren och fann följande dagen tillfälle att. smyga sig ut och följde tångknekten i hälarne, då denne tillförde baronen middagsmaten. Trenck blef på det högsta förundrad då han kände henne klättra upp efter sig och söka på allt sätt lägga sin glädje öfver återseendet i dagen. Vaktmästaren bemäktigade sig åter det lilla djuret, nekade att gifva det tillbaka till dess egentlige herre utan gaf det till sin hustru, som satte det i en bur, och hoppades genom god föda och vänlig behandling vinna dess tillgifvenhet. Råttan ville emellertid icke äta något, utan fanns efter två dagars förlopp död i buren. Sorgen hade tydligen dödat henne. Baron Trenck, som skref fransk och tysk vers med lika stor smak som Fredrik den store, fann det icke svårt att hitta på medel att uppteckna dem, oaktadt kungen af Preussen på det strängaste hade förbjudit honom bruket af papper, penna och bläck. Istället för bläck, säger han, använde jag blod, hvilket jag erhöll genom att sticka ett hål på en finger; jag samlade dropparne i en kopp, uppvärmde den med händerna då blodet började stelna och använde den flytande delen. Denna vätska nyttjade jag också som färg, då jag ville måla. I stället för penna brukade han ett halmstrå, en tandpetare eller ett kapunben. Med tillhjelp af en spik som han lossat ur taket utskar han sina bägare med så mycken konstnärlighet att de såldes till ett högt pris. Det var en af dessa bägare som han hade att tacka för sin befrielse; ty då den händelsevis kom i Maria Theresias händer, tog hon hans sak om hand och fick kungen af Preussen att frigifva en fullkomligt oskyldig person. Statsfängelserna i Tyskland voro icke svårare än i Frankrike. der Lettres de Cachet utdelades, ja tillochmed såldes. Under Ludvig den femtondes sista