Göteborgsposten – 26 januari 1859, sida 2

Mirabeau genomläst dem. Denna sysselsättning var emellertid icke tillräcklig för Mirabeau; han fyllde allt papper öch alla böcker som han kunde komma öfver med skrifna saker; han öfyersatte Tibullus och ett annat verk, författade romancer och erotiska dikter och improviserade ett angrepp på Lettres de Cachet och statsfängelserna. Under alla sina litterära sysselsättningar, under det han läste bibeln och skref kommentarier till den, tänkte han dock alltid på Madame de Monier. Han egde en lock af hennes hår, som han ofta framtog och öfverhöljde med kyssar, och hon var hans sista tanke när han om aftonen gick till hvila. Då Bastiljen nedrefs af stormande folkhopar hade icke någon tid att lyssna till de upprörande berättelser, som de frigifna fångarne hade att afgifva, och det var knappt en enda som gaf akt på Prevot de Beaumonts berättelse om sin 39 åriga fångenskap. Under revolutionen blefvo icke fångarne underkastade en så hård behandling i fängelserna och suto icke länge inspärrade; men den enda befrielse de hade att hoppas var döden under bödelsyxan. Ludvig den sextonde fördes från Temple till Guillotinen; Madame Elisåbeth stickade helt lugnt under det hennes dödsdom upplästes för henne, och Dauphin, som redan bar döden i sitt bröst, roade sig med att leka med tegelstenar, hvilka han lossat från väggarne i sitt fängelse. Fängelserna hade under revolutionen en högst egendomlig pregel: fångarne kunde nästan sägas varit fria, såvida de ej haft visshet om att snart föras till schavotten. Dessa samlingar af personer af högsta rang i samhället bevarade fullkomligt de egendomligheter, hvilka utmärkte sällskapslifvet i Frankrikes förnäma kretsar före revolutionen. Damerna gjorde en omsorgsfull toilett och herrarne voro älskare och