ter Louvois? förfärliga dekret, först upphöra med Fou quets död. Under dessa 16 år varierade den olycklige fången så godt han kunde sina sysselsättningar för att hindra förtviflan att öfverväldiga sig. Han hade ett oöfvervinnerligt begär att skrifva, och har sysselsatte sig äfven dermed trots den ytterst nog. ränna uppsigt, han på kungens befallning var underkastad. Han gjorde sig penna af kycklingben och bläck af salt blandadt med vin; skref först i de böcker man gifvit honom och, då dessa blefvo honom fråntagna, på alla de pappersbitar han kunde kom: ma öfver. Han gömde sina manuskripter under sin säng och i ryggen af sin länstol; men de blefvo upp: täckta och man sökte beröfva honom medlen att kun. na författa flera, hvarefter han skref pä bandena : sina kläder, på sina näsdukar och på det ljusa tyg, hvarmed hans kläder voro kantade. Man klädde honom nu ii enbart brunt tyg och gaf honom mörka band, men det tjente till intet. Ministern besvarade Saint-Mars? klagan med den förklaringen att det var mycket tvifvelaktigt om man kunde bota Fouquet för hans skrifklåda. Slutligen lät man dock honom åtei få några böcker, hvilka noga undersöktes när har lemnade dem åter tillbaka för att få andra. Mar fann likväl efter någon tids förlopp att kanterna ai alla bladen voro betäckta med en osynlig skrift, som blef läslig då bladena höllos för elden, och autoriteterna tröttnade omsider på de ideliga och städse för gäfves gjorda försöken att öfvervinna den okufliga skriflusten, som man ej på något sätt kunde få bug med. Fouquet började då med förnyad ifver sin förfat tareverksamhet och skref en massa såväl poesi son prosa, större delen moraliska afhandlingar och reli. glösa betraktelser. Några af dessa tillställdes efter hans död hans son, kommo sedan i Ludvig den fjor