Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 2

till buds. Slutligen tycktes man ha förstått honom. Det blef lif på däck. Tvenne slupar firades ned och bemannades. Den ena tog kosan åt land, den andra styrde åt briggen. Roddarne arbetade med den ifrigäste ansträngning, men förgäfves. Man måste vända tillbaka med oförrättadt ärende. Trenne odrägligt långa dagar, trenne ännu längre fhsansfulla nätter förflöto. Vid den fjerde dagens inbrott kastade ändtligen vinden om. Mörka regnmoln drogo upp i söder. Isblocken flöto så småningom undan; strömsättningen blef friare. Korvettens muskelstarka matroser lyckades slutligen ro sina slupar i land. Med några få ord hade läkaren förklarat för officeren sakernas ställning. Denne fann sig beredd, att med öns innevånare fara öfver till briggen. Efter en timmas förlopp lågo de längs sidan om honom, Ole Steen äntrade först upp och hjelpte sedan de öfriga. De bestego med darrande knän kajuttrappan. De voro nära att qväfvas af fruktan. Deras hjertan klappade ohörbart. Läkaren, som gick förnt, samlade allt sitt mod och öppnade dörren. Osrik satt i en stol, blek, aftärd, med af smärta förvridna anletsdrag. Men ögat blickade lugnt fram. åt, feberglöden häde försvunnit ur detsamma. Läka ren fattade den sjukes puls och utropade: — Han är räddad! — Genom henne! svarade Osrik med sakta stäm ma och såg på Jerta, som stod blyg framför sin: vänner och utsträckte bedjande emot dem sina händer Skuld kastade sig på knä framför henne och ut ropade: — Jag var hård emot dig, när du förrådde mi ditt hjertas önskan, jag kallade dig en toka. Mei du har också herrligt utfört hvad du velat. — Derföre att jag älskade honom! sade Jerta