Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 2

— Hvarföre frågen j så mycket? Ar hon icke den unga kaptenens älskade? Hvar skulle hon väl vara om icke hos honom? Dessa ord åstadkommo det mest olikartade intryck på de närvarande. Skuld teg, ty hon kände inom sig sjelf, att det icke kunde vara annorlunda. Den gamle uppsyningsmannen skakade tviflande på hufvudet och frågade: — Huru skulle det väl vara möjligt? Men Ole Steen afbröt sin husbonde med orden: — Det är inte sannt. Jag har sjelf gjort fast vår båt med dubbel kedja, så att hennes små jungfrufingrar icke förmå göra loss honom. Och till ochmed om så sknlle vara huru skulle hon väl kunna sköta den svåra båten, då jag låst ned både åror och roder. . Det är sannt svarade läkaren. Men min jolle ligger fri vid stranden och en sådan qvinna som hon kan nog våga, att öfverlemna sig åt elementernas raseri. Ingen svarade härpå ett ord. Men liksom på ett gifvet tecken skyndade alla till stranden, der läkaren Tagt i land. Hans joll var försvunnen. — Vi skola fara ditöfver! ropade ängsligt den gamle, och Skuld fattade sin fistmans arm, betraktande honom med en bedjande blick. De gingo båda till det ställe, der den stora båten låg fastgjord. Stormen blåste just åt detta håll och hade stappla upp isen högt omkring densamma. En enda blick derpå sade dem tillräckligt, att det skulle vara omöj: ligt få båten flott. Läkaren hade emellertid gått bort till signalstån gen och hissat ned den ljusgula flaggan. Detta väck. te vakthafvande officerns uppmärksamhet ombord pi korvetten; så hade läkaren önskat. Han gjorde fler: gånger olika tecken med de flaggor som stodo honon