Göteborgsposten – 19 januari 1859, sida 1

Steen stodo framför eldbrasan och skyndade fram när deras hjelp kunde behöfvas. Så bröt natten in. Då öppnades dörren till Jertas kammare. Hon smög på tå nedför trappan och stannade några gånger, för att lyssna efter, om någon kunde höra henne. Men allt var lugnt. Då steg hon ut genom förstugudörren och tog fram en itänd lykta, som hon ända dittills hållit dold under sin kappa. Vid skenet från densamma kunde hon finna vägen ned till doktorns båt. De nordiska skärgårdsflickorna äro från sin barndom förtrogna med sjön. De sköta skickligt åran och rodret, och veta att väl hålla kursen. Med möda löste hon den stelfrusna fånglinan, under det hon Spejade efter hvilken kosa hon skulle taga. Sjön gick hög och ett djupt mörker rådde; här och der blänkte det till. An var det en öfversvallande våg, än ett stycke is. Isstycken slogo brakande emot hvarandra. Det ena skjöt under det andra och de tornade sig på detta sätt så småningom upp till riktiga berg. Faran växte med hvarje minut. Jerta märkte det icke. Vid den kongliga korvettens stormast hängde en brinnande lanterna. Denna var hennes ledstjerna. När hon grep till årorna, rullade en våg fram, lyftade den lätta farkosten på sin rygg och kastade honom på sidan, så att han tog in vatten. Ett isstycke stötte emot honom, så att han var nära att kantra. Jerta darrade ett ögonblick, derefter tog hon åter ett årtag och riktade med detsamma båtens för emot nästa våg. Ett ögonblick derefter sjönk hon ned. Hon hade försvunnit i nattens mörker. Osrik vältrade sig i feberglöd på sitt läger. Han hade mistat sansen. Ensam låg han i den mörka kajutan och utstötte dofva suckar. Då öppnades dör