Göteborgsposten – 15 januari 1859, sida 2

Tvenne dagar försvunno. Ingenting förändrades i sakernas ställning. De unga flickorna fruktade det värsta; men den gamle uppsyningsmannen var obeveklig. Hans mun var fast tillsluten. Jerta sökte än vinna honom med lätta smekningar, än kastade hon sig badande i tårar för hans fötter. Hon fick ingenting veta. Men Skuld hade närmat sig Ole Steen och frågat honom om briggens öde. Flickan beherrskade fullkomligt sin älskare och var honom öfverlägsen i själsgåfvor, så att han ingenting kunde dölja för henne. Efter den första qvartens förlopp visste hon allt. e — Det är bra, sade hon lugnt. När jag for hit, lade sig liksom en centnerstyngd på mitt hjerta. Jag kände, att en olycka förestod oss, men kunde ej förklara mig huru. Nu vet jag den och all min ängslan är försvunnen. Jerta skall icke uthärda denna kamp. Osrik dör, och hon kan icke lefva utan honom. Jag är, såväl i lif som död, oupphörligen förenad med Jerta. Trogna det löfte, nordens jungfrur gifva hvarandra, vill jag aldrig njuta en lycka, som jag icke kan få dela med henne. Min vän, vi äro derföre nu skiljda, innan vi knappast varit förenade, jag är enka, innan jag ännu varit maka. Nu går jag att gifva henne del af vår olycka. Hon gick och lemnade qgvar den älskade försänkt i den djupaste nedslagenhet. (Forts.) Plockgods. Ett fruntimmer frågade en Läkare, huruvida han ej trodde, att de små fruntimmershattarne förorsakade blodcongestion åt hjernan. — Ah, nej! — svarade Läkaren — Fruntimmer, som hafva någon hjerna, begagna ej sådana hattar.