Göteborgsposten – 15 januari 1859, sida 1

brygga. De hade dock knappt lemnat henne, förrän det började dåna på djupet och böljorna tornade sig upp, såsom väldiga klippmassor. Den blomstrande, gröna ön höljdes i en lätt dimslöja. Skuld märkte det och gaf luft åt sina sorgsna aningar, men Jerta bortjagade väninnans bektmmer med ett gladt skämt, och började sjunga en munter folkvisa, hvari Ole Steen glädtigt instämde. Sjungande uppnådde de Likkistans strand, och den gamle fadren emottog med ett glädjeutrop den älskade sonens brud. Skuld följde dem med långsamma steg. Hon såg sig tillbaka i den rigtning, der Trädgården låg. Men dimman hade ökat sig, så att man ej kunde varseblifva det ringaste. — Jag skall ej mera få återse den vackra ön, mumlade hon för sig sjelf och blef så tankfull, att hon med ett skri sprang undan, när Ole Steen närmade sig henne och med några vänliga ord slöt henne i sina armar. På någon hemresa var för den aftonen ej att tänka. För sådana fall, hvilka ofta inträffade, var en serskild stuga uppbyggd på Likkistan. Men när Ole Steen morgonen derefter gick ned till stranden, såg han himlen vara helt och hållet förändrad. Tjockan hade försvunnit. En skarp vind blåste med stor häftighet från Trädgården. Sjön gick hög och slungade sina skumbollar upp på den afplattade udden, hvarifrån vägen förde bort till signalstången. — Vi få vinter. De ljusa molnen i öster och den kalla vind som drifver dem framåt, spå mig det. I denna häftiga sjö kan man alldeles icke med öppen båt våga fara ditöfver. Hade kanske varit bäst, att man lemnat fruntimren der hemma. Skulle köld inträffa, och de bli tvungna att stadna här, då . Ole Steen afbröts i sina föga trösterika tankar.