Göteborgsposten – 12 januari 1859, sida 2

— — -V———x62sosssssssspsssesesssssssssessesmmmssessesmmeesesmemmesesmessmeesesemo-— Timmermannen åter nedkallade alla himlens och helvetes makter öfver sin kamrat, derföre att han nedskickat i jollen en tölp, som varit så blind, att han ej ens förmått se de öppnade kajutfönstren. Båda störtade på den olycklige, som de slogo i golfvet och med gräsliga skymford trampade under fötterna. Matroserna togo parti för och emot. En häftig strid fördes med mun och åtbörder, för hvilken de alldeles glömde bort den flyktade kaptenen och korvetten, hvilken senare nu föll ned ett par streck i lä och närmade sig med sina eldgap på ett hotande sätt. Blott en enda man ombord på briggen hade så tillvida sitt förstånd i behåll att han åtminstone gjorde ett försök, att gifva en annan riktning åt den hotande ställningen. Han flög nedför kajuttrappan, tog upp derifrån ett gevär och lade an på kaptenen i jollen. Denne var redan långt utom skotthåll; men den öfver sjön rullande knallen bragte de rasande till besinning. De skiljdes från hvarandra, och såsom den högtskummande floden följes af den sakta smygande ebben, sjönk nu modet på alla. — Vi äro förlorade! mumlade timmermannen och spratt till, ty från korvetten ljöd nu ett skott, antydande att briggen straxt skulle dreja bi. Korvetten bemannade äfvenledes en båt, som flög med raska årtag mot jollen. Osrik reste på sig och ropade åt flaggstyrmannen, som förde befälet på båten: — Gå inte ombord på briggen! gå inte ombord! — Jag har mina order! ropade denne tillbaka och uppmanade sitt manskap, att hala friskt ut. — Pest der ombord! skrek Osrik efter dem. Men de hörde honom inte mera. Vinden, som nu började friska upp, fattade i jollens bredsida och slungade den med ett tag intill korvetten. Osrik dukade under för den svåra ansträngningen och sjönk vanmäktig ned. Raska äntrare voro till hands. Jol