Göteborgsposten – 12 januari 1859, sida 2

Det var en kunglig korvett med en rad svåra tunga kanoner på däck. Allt ombord var ordnadt efter föreskrift, prydligt och vördnadsbjudande på samma gång. Vakthafvande officern stod på sin vanliga plats, skildtvakterna gingo med afmätt hållning fram och tillbaka vid fallrepet och på backen, Skeppspojkarne i märsarne höllo god utkik. En man hade varskott en brigg, som i lä om korvetten, med alla segel tillsatta, styrde mot land. Briggen måste ha märkt krigsskeppet, ty han hade hissat flagg och klyfvare, samt firat ned sina bramsegel, tvenne tecken, hvarmed kofterdifare i öppen sjö skola helsa de beväpnade krigsskeppen. Då varskodde en af utkikerna en lätt jolle gungande på sjön och i densamma en karl, som vinkade åt korvetten med en näsduk i handen. Han var genast nere på däck med denna rapport. Men innan han nådde fram till officern, hade man äfven blifvit varse jollen ombord på briggen och denna anblick förorsakade derstädes stor uppståndoalse. Båtsmannen förebrådde timmermannen, att han för tidigt gifvit befallning om båtarnes klargörande. Och jollen hade framför allt inte behöft firas ned, då den till och med var för liten, att kunna rymma fyra man.