med att fira ned jollen i vattnet, sade han för sig sjelf. Om de... Men han kunde ej fortsätta den afbrutna meningen, ty jollen susade redan förbi kajutfönstren och plaskade till ned i vattnet. Karlen, som befann sig 1 jollen, för att lossa hakarne och ordentligt göra fast fånglinan, måste ha varit slagen med blindhet, då han ej kunde se att kajutfönstren voro öppna. Men ängslan för den fruktade pesten höll alla sinnen fängslade. Han uträttade mekaniskt sitt arbete och äntrade sedan åter upp på däck. Kaptenen åsåg allt detta med klappande hjerta. Det var som om en drömbild sväfvat för hans ögon. Då blixtrade fram vid horisontens rand det första förbudet till den uppgående solen och strödde ett rosigt skimmer omkring sig. Osrik blickade nu utåt hafvets glänsande spegel och gaf till ett högt utrop af öfverraskning och hänryckning; ty på ungefär ett kanonskotts afstånd ifrån honom gungade stolt ett majestätiskt örlogsskepp. Med darrande knän lutade sig Osrik ut öfver fönsterkarmen och mätte med ögonen afståndet mellan briggen och örlogsfartyget. Derefter föllo hans ögon på jollen, som, hängande i fånglinan, släpade efter i kölvattnet, och en stråle af glädje glänste fram ur hans ögon. På halfdäck gingo båtsoch timmermannen fram och tillbaka. Den onde hade kommit öfver den förre och gjort så rent hus med hans kristendom, att han öppet öfvergått till rebellerna. — Han sitter godt och varmt dernera i sin kajuta, sade han hånfullt, och behöfver inte såsom vi, skallra tänderna i morgonkylan. Gör er inga onödiga bekymmer. — Han har ej gifvit efter för våra rättvisa böner och är derföre vår fånge, svarade timmermannen, som var hufvudet för sammansvärjningen. Men det