Göteborgsposten – 8 januari 1859, sida 2

far ni turkarne, ni, som sjelf är större hedning, än någonsin de? Kaptenen gick efter dessa ord ned till den döde och båtsmannen följde honom, mumlande: — Jag skall väl gå med honom, eftersom jag nu engång hör till befälet och inte bör förstöra den respekt, man är mig skyldig. Men det går en rysning genom hela kroppen på mig och jag känner, huru kallsvetten badar på min panna. Matroserna stodo med bleka ansigten och vacklande knän omkring på däck och åsågo, huru befälet steg ned på mellandäck. Aftonen bröt in. Matrosen Nils kastades öfverbord och hans kamrat, som varit med honom, på der nattliga färden, föll skakad af feber på knä. Sjukdomen var gängse ombord på briggen. Brisen blef gynnsam. Men en panisk förskräckelse rådde ombord. Alla ordninnens band voro lösta, kaptenen och styrmannen kunde endast med svårighet manövrera fartyget. Osrik stod vid rodret, de båda andra sökte sköta seglen. Folket rotade sig tillsammans och talte ifrigt med hvarandre; derefter trängde de i sluten massa fram ill halfdäck. Kapten Osrik mötte dem med vapen . hand. Forts. En person tillsade under krisen en barberare, att han borde nedsätta sitt pris, då tiderna voro så svåra. — Det är omöjligt, min herre, — svarade barberaren — ty mina ärade kunder äro just för närvarande så långe synen, att jag har dubbelt besvär med hvar och en mot förut.