Göteborgsposten – 8 januari 1859, sida 2

— Pojken är tokig! utropar styrmannen. Men ordet dör på tungan. En dyster aning fly ger genom hans själ. Ett ögonblickligt tumult uppstår på fördäck. Hela vaktlaget är der församladt och bildar en trång krets med hvarandra. — Hvad står på der för-ut? ropar styrmannen — Pest ombord! skallar en stämma ur hopen. Såsom ett syndens skri flögo dessa ord från ena ändan af briggen till den andra. Den del af besättningenj som redan gått till kojs, hörde skriet och rusade i största förvåning upp på däck. Styrmännen hörde det i sina hyttor. Kapten Osrik syntes nu sjelf i kajuttrappan. — I vem vågar fälla ett så obetänksamt yttrande? frågade han med klar stämma. — Jag, kapten, svarade båtsmannen och steg vördnadsfullt fram. Nils från Stavanger var angripen och uppgaf nyss andan. Jag kunde väl tro, jag, att en olycka skulle komma öfver oss, ty vinden är på ett gudlöst sätt hvisslad upp ur sin hvila; se, derföre kommer djefvulen sjelt öfver ärliga, kristna menniskor och slår ned dem. Det har Turkarne skaffat oss på halsen. — Pladdra inte några sådane galenskaper! afbröt honom kaptenen. Hvar är den döda? — Jag har gifvit befallning om att han skulle svepas in i sin hängmatta och sedan kastas öfverbord. Men karlarne äro rädda och vilja inte röra vid honom, svarade båtsmannen. — Sanningen att säga, kapten, tillade han saktare, kan man inte heller undra derpå, ty det är just inte något litet göra, det. — J ären fega stackare, sade kaptenen. Om ni frukta för, att visa en af edra kamrater den sista tjensten, så vill jag sjelf göra det. Och hvarför skym