Göteborgsposten – 5 januari 1859, sida 1

du uttalar dessa tviflande ord, för att mildra min längtan; du ser väl, att den nästan förtär mig. De båda flickorna omfamnade hvarandra och Jerta sade efter en liten stund, leende under tårarne : — När min Osrik kommer tillbaka från den herrliga södern, då skola glädjens dagar randas äfven för dig, Huld. Jag har nog sett, huru Ole Steen blott har ögon för dig, när han kommer hit öfver med något bud från Likkistan derborta. Och du, lilla skälmunge, blir alltid först varse båten, som för honom hit, om han också är mycket långt borta. Osrik skall på sitt fartyg lemna plats åt den unge, raske matrosen, och sedan drager du med mig bort till de blomdoftande dalar, der gyldene stjernor blicka och hafvet strålar af purpur. — Hvem vet, hvar dessa dalar ligga, och hvar de guldglänsande frukter mogna, hvarmed du så ofta söker locka mig, svarade Huld med sorgset leende. Dervid föll hennes blick på den ödsliga karantänsön, hvaröfver just i detsamma drog ett skymmande moln. Hon ryste till och gick tillbaka in i stugan. Men Jerta såg oaflåtligt utåt sjön. Plötsligen höljdes hennes panna af en flammande rodnad och hon: ropade: Ett segel! det är han! Men hon förlorade det genast ur sigte och kunde ej mera återfinna det, huru mycket hon än ansträngde sin syn. — Det hade icke heller varit något segel, utan skimret från en sammanbrytande våg, öfver hvilken sprang en tumlare, som glänste till i aftonens sista skimmer. Hvar voro Osrik och hans goda fartyg, efter hvilka Jerta längtade så mycket? Ingen kunskap derom kom hit bort till dessa aflägsna, nordiska oar. Karantänsvakten gick otålig fram och tillbaka på sin klippiga ö. Hvarje fråga, som Jerta lät göra honom, visade han vresigt tillbaka; men i djupet af sitt inre