Göteborgsposten – 31 december 1858, sida 2

—— LL—Esmwveeeerr—————— — — ee en half timma förflöt, och jag började redan tröttna vid min vaktgörning, då jag plötsligen tyckte mig förnimma ett ljud, liksom en dörr öppnats och i samma ögonblick såg jag en mörk skugga smyga fram genom korridoren. Det var en liten smärt gestalt, liknande en gqvinnas. Jag ansträngde mina ögon så mycket som möjligt, och slutligen lyckades det mig verkligen att igenkänpa — Clara. Det föll mig icke något annat in, än att hon gick för att hemta något åt sin sjuke fader. Men nej! — jag misstog mig; hon rigtade sina steg rakt fram till de resandes dörr, lade örat försigtigt intill nyckelhålet, lyssnade ett ögonblick, och återvände lika smygande som hon ditkommit. Jag började blifva nyfiken. Hvad kunde den unga flickan vilja vid denna tid på natten ? Men jag fick icke mycken tid att öfvertänka detta, ty nu hördes åter en dörr varsamt öppnas och jag varseblef ännu en gestalt. Denna bildade en lång mörk skugga, och gled framåt så ljudlöst som en katt; en svag ljusstråle som frambröt, lät mig ana, att gestalten medförde en blindlykta. Hvem kunde detta vara? Möjligen Doktor Adams? — men nej! det var omöjligt, emedan denne redan straxt efter middagen aflägsnat sig. Att det var en man kunde jag tydligen urskilja, och nu såg jag huru han lutade sig ned till nyckelhålet — sagta vred omkring en nyckel — och inträdde uti just det rum, der mina nyss anlända gäster sofvo — utan att han hade förorsakat det minsta ljud, som kunde förråda honom. Jag beslöt att stilla min åtrå att få anfalla honom till dess han kom tillbaka. Sålunda förflöto minst tjugu minuter — då mannen ändtligen åter visade sig. Han tillstängde noga dörren efter sig, och smög derefter lika försigtigt tillbaka. Just då han passerade förbi mig, störtade jag fram och grep honom i båda armarne; han utstötte en vild förbannelse, slet sig