Göteborgsposten – 31 december 1858, sida 1

bort ansigtet, och tyckte mig se tårar i hennes ögon. Det stackars barnet visste allt för väl, att hennes far icke hade mycket att hoppas. — Jag har skickat efter er, sade Luton, efter en lång stunds tystnad, och nu talade han med rosslande röst och med märkbar ansträngning, för en högst besynnerlig orsak. Har ni mycket resande nu för tillfället boende hos er? Jag svarade honom att alla rum voro upptagna. — Känner ni dem alla personligen? frågade han. — Nej, de flesta af dem äro mig fullkomligt obekanta, svarade jag högst förundrad öfver denna fråga. — Det gör mig ledsen att oroa er, då ni varit god och hjelpsam emot mig och är alldeles oskyldig härtill, fortfor Luton, men jag har i natt blifvit bestulen på omkring tio a tolf hundrade dollars. Så noga kan jag icke uppgifva summan, men jag vet att det var öfver ett tusen. Jag förvarade penningarne i detta skrin (härvid visade han mig ett litet skrin af rosenträd, som stod på bordet.) Klockan var väl närmare midnatt då jag skickade Clara till sängs, snart derefter försjönk jag uti en djup sömn, emedan jag i går afton intagit något opiat. Jag såväl som min dotter vaknade ej förr än emot morgonen, och då fann jag skrinet tomt. Min dörr var icke låst, och således måste någon bestämdt hafva smugit sig in och bestulit mig. Men, tillade han, då jag uttryckte min ledsnad och oro häröfver, hvad förlusten af penningarne vidkommer, så behöfver ni icke oroa er, jag kommer icke att sakna dem. Ej heller skall den fördelaktiga mening ja hyser om er och ert hus lida det minsta derutat Jag ville endast underrätta er härom, för att varna er att vara på er vakt och försöka få spår på tjufven, på det att icke något sådant må hända om igen, då det kanhända kunde drabba någon, hvilken mindre kan tåla vid en sådan förlust. Vidare frågor vågade