Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1870, sida 2

på. Eder sader, herr Åke, har gjort det löste, att I skolen tillhöra den, hvem han vara må, som räddat eder och gifvit eder åter åt honom ... Iliana såg ännu en gång upp, och det lyste i hennes blick en gnista, som om hon aflägset sett en skymt af räddning. — Jag blir den, som räddar eder, jungfru Iliana! — sade riddaren och pekade på sitt bröst — jag skall sjelf föra eder till eder fader, herr Åke, och han skall, som en riddare bör att göra, gifva eder åt mig... I tänken, att I kunnen säga honom, det jag icke är eder räddare, att jag tvärtom är den, som röfvat eder, som pinat eder . . .! Den tindrande gnistan i Ilianas blick försvann, och en feberfrossa genombäfvade henne. — Jag skall säga eder, hvem som gjort detta, eller hvem som eder fader skall tro hafva gjort det ... det är herr Thord Carlsson! Hören I, jungfru Iliana, det är herr Thord Carlsson! ... Och hvad helst I skolen säga deremot, så är det herr Thord och ingen annan! I hafven fått en trolldryck, som gjort eder blind, jag har vittnen, fullgoda vittnen, som skola intyga både, att jag är den, som lyckats finna eder och befriat eder... I skolen inför altaret blifva min, trots allt hvad I sägen eller gören... — 0, Guds moder! — utbrast den olyckliga jungfrun och sjönk ned på knä, alldeles förkrossad. Det var, som om hjertat kramats sönder i hennes bröst, och hjernan tycktes vilja pressa sig ut droppvis genom hennes hufvudskäl. Men riddaren hade ingen misskund med henne. Han fortsatte med isande köld: — I tänken väl, stolts jungfru, att äfven derefter I skolen hafva valet mellan mig och en hastig, smärtlös död, nej...Jag säger eder, först då skall edert rätta fängelse begynna, . . . först då skolen I fullkomligt känna den hämnd, jag vill taga öfver eder, och till sällskap vill jag då kasta in till eder herr Thords liflösa hufvud . .. Jag me