Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1870, sida 2

Här gällde det likväl icke blott länder med fulllomligt tyskt sinnelag, utan af en gammal tysk nationalitet. När nu tyskarne börjat tala om Elsass och vissa delar af Lothringen, så gäller det här, att beso kningen hänger på det starkaste vid Frankrike, men dessa landsdelar äro sammalt tyskt land och tala ännu språket, hvartill kommer, hvad ssburg, att det eröfrades genom ett öfverrumplande anfallskrig från Ludvig XIV:s sida, jemförligt med, om ej öfverträffande i orättfärdighet det krig, hvarmed Napoleon III nu öfverfallit Tyskland. Man kan således ej undra öfver, siiga vi, om de segerdruckna tyskarno nu vänla sina blickar mot dessa gamla delar af det tyska riket, och alldrami personer rätt att derför förebrå dem, som icke haft 1 llande ord mot Frankrikes eröfr r. Dock tro vi icke, att man i Tyskland på allvar tänker på att förena Elsass, och ännu mindre Lothringen, med den ora eller andra af de tyska staterna. Deremot torde den afsigten li anska djupt, att bilda ett neutraliseradt land intill schweisiska grinsen. Blefve till exempel Elsass — mellan Vogeszerna och Rhen — neutraliseradt och skedde detsamma med de tyska Rhenprovinserna öster om Rhen, så der mellan de båda om makten rivaliserande stora staterna Frankrike och Tyskland en neutral landsträcka, som kunde förebygga mår framtida tvister. Att Tyskland dervid skulle fordra raserandet af fästningsverken i Strassburg, likasom det tvungits att rasera Luxemburg, finna vi ganska naturligt. Härmed vore emellertid hvarken Tyskland eller Frankrike stympadt, utan hvar och en behölle hvad honom tillkommer. Ea uppgörelse på sådana grunder, när Tyskland tillika finge behörig skadeersättning för sina krigskostnader och andra förluster, samt när det derjemte häfdat sin rätt att ordna sig sjelft inom egna gränser, vore hvad segraren, efter ett tillbakavisadt anfallskrig, kunde begära. Men hvad han fordrar derutöfver skall på Tyskland återkasta anklagelsen för en eröfringspolitik, som både statsrätten och humaniteten måste på det starkaste ogilla. Den moderation Tyskland här visar skall återverka på dess ställning till alla dess grannländer, hvaribland i första rummet Skandinavien och Ryssland. Må det segrande Tyskland återgifva åt Danmark den landsdel, som tillkommer detta land, och det skall vinna i moraliskt understöd från de skandinaviska ländernas sida långt mer, än det uppoffrar genom att utöfva rättvisa mot Danmark. Äfven i politiken utgöra dock lyckligtvis rättfärdighet och hofsamhet makter, som icke böra ringaktas eller åridosättas. Hvad Sverige-Norge angår, kunna vi tala i detta ämne med fullkomlig opartiskhet. Vi hafva ingenting att önska och föga att frukta. Genom ett rätt ordnadt nationalförsvar — och vi måste komma derhän — skola vi, hvad vårt fastland angår, intaga en försvarsställning, mot hvilken alla en angripande makts vågor skola studsa tillbaka. Och vi begära ingenting mera; jo, vi begära ett, att få lefva i fred och vänskap med den öfriga verlden, för att kunna utveckla de rika andliga och materiella bjelpkällor, som den nordiska halfön gömmer i sitt sköte. Särskildt önska vi att lefva i fred och vänskap med Nord-Tyskland. Vi hafva vid tvenne kritiska tidpunkter kämpat dess strider, och Sveriges namn är der nämdt med aktning och tillgifvenhet. Vi hatva från Tyskland hemtat månget fruktbärande bildningens frö och hafva med detta land de närmaste kommersiella förbindelser. Ifrån denna lyckliga ståndpunkt kunna vi ej blott bedöma sakerna lugnt och opartiskt, utan kunde derjemte hafva intagit den hedrande ställningen af en välvilligt bemedlande makt mellan Danmark och Tyskland, en ställning, som vi likväl nu frånsagt oss genom den afvoghet, hvarmed vi uppträdt mot den ena sidan, så att vi sjelfva verket gjort oss till part der vi kunnat intaga en högre ståndpunkt. Det behöfver ej fördöljas, att det är dynastipolitik och en missförstådd skandinavism, som bragt oss i detta ofördelaktiga läge. Emellertid lärer det väl ännu, tyvärr, vara för tidigt att tala om fred, ehuru man, såsom vår korrespondent i London anför, i England icke saknar förhoppningar om en fredlig uppgörelse af den hemska och blodiga striden mellan Frankrike och Tyskland. Det sednare landet bör ihågkomma det goda ordspråket, att det r för tidigt att dela huden innan björnen r skjuten. Och Frankrike är ännu ei så Å—