Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1870, sida 2

till lifset förenade sig tanken på möjligheten att blifva af räddaren hörd, att nås af hans hand. Nen riddaren hemtade sig ögonblickligen från den förlamning hvari han fallit. — Hur manstark? — sporde han. — Han har kommit sjelf fjerde, men flera komma efter, och knappast kunnen I hinna lemna slottet, innan de äro öfver eder. — Godt! — återtog Jost beslutsamt — jag finner icke, att denna omständighet behöfver inverka på mig... I hören det — han vände sig till Iliana och satte munnen tätt intill hennes öra — I hören det... men det ringaste ljud från edra läppar, den minsta rörelse att söka undkomma, och spetsen af min dolk sitter i edert hjerta! Dermed gick han med hastiga steg fram genom gången och släpade jungfrun med sig. De kommo ut genom en helt liten dörr i muren invid det ena hörnet af borggården. Det var en mulen, regndiger höstqväll, och här på borggården var det ännu mörkare, till följd af de höga murarne. Från slottsfönstren utstrålade väl ljus öfver en del af borggården, men till hörnet, der Jost von Bardenvleths hästar och svenner väntade, trängde icke något deraf. Snart suto de till häst, och utan att någon hindrade det, redo de ut genom slottsporten och ötver bron, som ledde öfver de båda vallgrafvarne. Derute var det något ljusare, men dock skulle man hafva haft svårt att i den mörka i kappan insvepta skepnaden se en fånge. Riddaren lutade sig litet emellan till Iliana och upprepade hviskande den sista hotelsen. På afstånd syntes trenne män till häst. (Forts.)